Brev till magnesierna

När jag fick veta om er välordnade kärlek i Gud, beslöt jag mig, med glädje, att tala till er i Jesu Kristi tro. Ty eftersom jag har blivit funnen värdig att bära ett namn som är gudomligt, sjunger jag kyrkornas lov i de bojor som jag bär. Jag ber att de må ha gemenskap med Jesu Kristi kött och ande, han som är vårt beständiga liv; att de må ha gemenskap i tro och kärlek, som inget är bättre än, och framför allt gemenskap med Jesus och Fadern. Om vi uthärdar i honom och undviker denna världens furstes alla angrepp, skall vi nå fram till Gud.

Eftersom jag har ansetts värdig att se er genom Damas, er gudavärdige biskop, och genom era värdiga presbyter Basus och Apollonius, och genom min medtjänare diakonen Sotio, som jag gärna ville få behålla hos mig, därför att han är underordnad biskopen som under Guds nåd och presbyteriet som under Jesu Kristi lag, gläder jag mig över er i Herren.

Det anstår er att inte missbruka er biskops ungdom, utan att visa honom all vördnad enligt Gud Faderns kraft. Jag vet att era heliga presbyter inte har dragit fördel av hans ungdomliga yttre, utan som förståndiga i Gud underordnar de sig honom, eller snarare inte honom, utan Jesu Kristi Fader, allas biskop.

Därför är det rätt att ni, till ära för honom som har älskat oss, lyder utan något hyckleri. Ty ingen bedrar därmed den synlige biskopen, utan han försöker bedra den osynlige. I sådant handlar man inte mot kött, utan mot Gud, som känner det fördolda.

Det är därför nödvändigt att vi inte bara kallas kristna, utan också är det; liksom det finns några som nämner biskopen men gör allt utan honom. Sådana tycks inte ha ett gott samvete, eftersom de inte samlas på ett giltigt sätt enligt budet.

Eftersom allt har ett slut, ligger två ting samtidigt framför oss: döden och livet. Var och en skall gå till sin egen plats. Det är som två mynt: det ena tillhör Gud och det andra världen, och vart och ett har sin egen prägel. De otroende bär denna världens prägel, men de troende i kärlek bär Gud Faderns prägel genom Jesus Kristus.

Om vi inte frivilligt är beredda att dö efter hans lidandes likhet, finns hans liv inte i oss.

Eftersom jag i de personer jag nämnde tidigare har sett hela er församling i tro och älskat den, uppmanar jag er: gör allt i Guds endräkt, under biskopens ledning, som intar Guds plats, och presbyteriet, som intar apostlarnas råds plats, tillsammans med diakonerna, som är mig så kära, eftersom de anförtrotts Jesu Kristi tjänst. Han var hos Fadern före tiderna och uppenbarades vid slutet.

Låt er därför alla formas efter Guds sätt. Visa vördnad för varandra, och låt ingen se på sin nästa efter köttet, utan älska alltid varandra i Jesus Kristus. Låt inget finnas bland er som kan skilja er åt, utan förenas med biskopen och med dem som leder, som en bild och undervisning om oförgängligheten.

Såsom Herren inte gjorde något utan Fadern, varken genom sig själv eller genom apostlarna, eftersom han var förenad med honom, så skall inte heller ni göra något utan biskopen och presbyteriet. Försök inte heller få något att framstå som rimligt för er själva i avskildhet, utan låt det finnas en bön, en åkallan, ett sinne, ett hopp i kärlek och i oklanderlig glädje.

Det finns en Jesus Kristus, och inget är bättre än honom. Skynda er därför alla tillsammans som till ett Guds tempel, som till ett altare, till en Jesus Kristus, som utgick från en Fader och är hos en och återvände till en.

Låt er inte föras vilse av främmande läror eller gamla sagor som inte är till någon nytta. Ty om vi ännu lever efter judendomen, bekänner vi därmed att vi inte har tagit emot nåden.

De gudomliga profeterna levde efter Jesus Kristus. Därför blev de också förföljda, eftersom de var inspirerade av hans nåd, för att övertyga de olydiga om att det finns en Gud, som har uppenbarat sig genom Jesus Kristus, sin Son. Han är hans Ord, som utgick ur tystnaden och i allt behagade honom som sände honom.

Om de som levde i gamla ordningar har kommit till ett nytt hopp och inte längre håller sabbaten, utan lever efter Herrens dag, den dag då också vårt liv gick upp genom honom och hans död, som några förnekar, genom vilken hemlighet vi har fått tron och därför uthärdar, för att vi skall befinnas vara Jesu Kristi lärjungar, vår ende Lärare – hur skulle vi då kunna leva utan honom?

Även profeterna, som var hans lärjungar i Anden, väntade på honom som sin Lärare. Därför uppväckte han dem från de döda när han kom, eftersom de med rätta väntade på honom.

Låt oss därför inte vara okänsliga för hans godhet. Om han skulle handla med oss efter våra gärningar, skulle vi upphöra att vara. När vi nu har blivit hans lärjungar, låt oss lära oss leva enligt kristendomen. Den som kallas med något annat namn än detta tillhör inte Gud.

Lägg bort den surdeg som har blivit gammal och syrlig, och förvandlas till en ny surdeg, som är Jesus Kristus. Låt er saltas i honom, så att ingen bland er blir fördärvad, ty genom er lukt skall ni bli prövade. Det är orimligt att tala om Jesus Kristus och ändå leva som jude. Ty kristendomen har inte trott på judendomen, utan judendomen på kristendomen, i vilken varje tunga som tror på Gud har samlats.

Mina älskade, jag skriver inte detta därför att jag vet att någon av er är sådan, utan som en som är ringare än ni vill jag varna er, så att ni inte faller i fåfäng läras krokar. Må ni i stället vara fullt övertygade om födelsen, lidandet och uppståndelsen, som skedde under Pontius Pilatus styre. Allt detta blev verkligen och säkert utfört av Jesus Kristus, vårt hopp. Må ingen av er någonsin vändas bort från honom.

Må jag få glädje av er i allt, om jag är värdig. Även om jag är bunden, är jag inte jämförbar med någon av er som är fria. Jag vet att ni inte är uppblåsta, ty ni har Jesus Kristus i er. När jag berömmer er vet jag att ni desto mer blygs, såsom det står skrivet: ”Den rättfärdige anklagar sig själv.”

Var därför ivriga att bli befästa i Herrens och apostlarnas läror, så att allt ni gör må ha framgång, till kött och ande, i tro och kärlek, i Sonen, Fadern och Anden, i begynnelsen och slutet, tillsammans med er högt värdige biskop och ert värdigt sammanflätade andliga råd, presbyteriet, och med de gudavärdiga diakonerna.

Underordna er biskopen och varandra, såsom Jesus Kristus underordnade sig Fadern efter köttet, och apostlarna Kristus, Fadern och Anden, för att enheten skall vara både kroppslig och andlig.

Eftersom jag vet att ni är fulla av Gud har jag bara förmanat er kort. Kom ihåg mig i era böner, så att jag får nå fram till Gud, och kom ihåg kyrkan i Syrien, som jag inte är värdig att kallas medlem av. Ty jag behöver er förenade bön och kärlek i Gud, så att kyrkan i Syrien genom er kyrka blir värdig att få vederkvickelse.

Efesierna hälsar er från Smyrna, varifrån jag skriver till er. De är här till Guds ära, liksom också ni, och de har på allt sätt vederkvickt mig tillsammans med Polykarpos, biskopen i Smyrna. De övriga kyrkorna hälsar er också till Jesu Kristi ära.

Farväl i Guds endräkt, ni som äger en oskiljaktig ande, som är Jesus Kristus.